Har bytt mitt bilpendlande till jobbet mot bussresande, iallafall sträckan Bjurholm-Vännäs.
Nu har jag bara 3,2 mil att köra bil för att komma till och från bussen.
Nu kommer några funderingar som dykt upp.
Är det bara jag som märkt brist på ögonkontakt när man kliver på en buss?
Har någon märkt att medresenärer ofta sitter ensam på dubbelsäte, oftast mot fönstret med en tom blick? Även dom som känner varandra.
Blicken kan beskrivas som åsynen av ett svart hål eller i bästa fall världens tråkigaste utsikt, exempelvis industriområde á la östeuropa.
Funderar skarpt på att sätta upp svarta plywoodskivor runt om på bussen istället för fönster, då elimineras tom-stirret-ut-genom-fönstret-jag-bryr-mig-inte-fast-jag-vill-egentligen-ha-sällskap-och-en-kram.
Tror jag börjar med en skylt med texten: ”Sitt bredvid mig, du får 50 spänn”, eller en mindre bekväm ”Ögonkontakt är okej 2013”.
Den skylten bör man sitta med under en vecka eller så, ett socialt expriment.
Mattias Wälivaara, glad bussresenär.
Min fråga nu är vilka vågar testa exprimentet? Dela gärna med er av erfarenheterna, blev bussfärden en bättre upplevelse när man bjuder lite på sig själv?
